Jag stressar sönder nästan varje dag.
har humörsvägningar varje dag ifrån deppig, ligger i fosterställning & gräter till att skratta & va glad..
blir så himla arg på mig själv för att jag säger saker som jag vet att jag inte borde, men saker som bara kommer ut för att jag är så himla arg, jag vet att du inte kan ro för det & att jag inte borde vara sådär. men det är så himla svårt för mig att acceptera på ngt sätt även fast det är typ 5 år sen.. Det är så svårt att acceptera att inget kommer nånsin bli som förut, inte ens du..
allt detta tär bara isär mig mer & mer, har allt för mycket i mitt huvud att tänka på, min sjuka mamma, min pappa som jag inte har pratat med på över 1 år, säkert mer & skolan m.m..
vet inte hur nånting kommer att bli i framtiden & hur det kommer att se ut vad som kommer att ske & min oro för mamma som betyder så himla mycket, allt spelas upp i huvvet hela tiden & jag minns det som igår.
ingenting kommer att bli exakt som det var förut men saker & ting kan förbättras och det vet jag och håller på för fullt med det.. men det är så himla svårt när du inte hjälper till, när du inte finns där för mig för en gångs skull & sträcker ut din hand till mig, det är det enda jag begär!
jag gräver bara ner all min stress & alla tankar längre ner i mig & hoppas att dom ska försvinna på ngt vis?!
vrf kunde inte jag få leva ett normalt liv som alla andra, varför måste just jag gå igenom någonting sånt här..?





nu kom jag & tänka på en sak..
Är det inte lite konstigt med tankar?
jag menar man ''pratar'' liksom med sig själv i huvudet, man hör sig själv i tomma intet!
om jag var gud så skulle jag inte skapat den konstiga ideén, det skulle nog lätta på trycket för dom flesta så man slapp gå & fundera på så himla mycket saker som man jämt gör varje dag!
jaja cya later..